Uddrag fra

"117 stemmer, fremmed og nært, om drømme og visioner",

Forlaget Epigraf 2012.

 

ALLA HAR RÄT ATT VÅGA DRÖMMA

Linda Nordin

Livets skörhet darrar i min kropp. Om jag bara kunde komma på en anledning att leva skulle kanske tankarna om självmord sluta att ringa i mitt inre… Om jag bara kunde se en ljusglimt i mörkret, skulle jag kanske finna orden igen … Om jag bara förstod hur jag skulle kunna möta världen utanför min dörr… men hur? Jag har glömt hur det är att leva. Den som en gång var jag finns inte. Kriget, förvirringen, barnet som dog i mina händer, fängelsecellen, skriken, våldet, blodet, smärtan, kylan, lukten, förnedringen. Det bor i mig nu, det lever kvar i mig, är jag. Åren som gått har snarare minskat avgrunden till det som aldrig fick hända. Tiden gör mig ingen rättvisa. Svarta minuter blir till timmar, blir till veckor, blir till år. Skuggor blev till mörker, mörkret blev totalt. Inget inom mig tiger längre stilla, inget faller på plats, inget kan förstås eller förklaras.

Något sliter i mig, drar och stramar. Jag vill inte veta av det, har gjort motstånd länge, men orkar inte hålla emot. Följer med, utan förväntning, utan hopp. Den ömtåliga tråd som fortfarande håller mig vid liv tänjs ut och sträcks. Jag håller andan. Kraften ger sig inte, slutar inte dra. Jag tar ett steg, försiktigt, utan tillit, trevandes, vacklandes. Det enda jag vet är att jag inte kan stå stilla. Blodet rusar, men förväntningarna tiger stilla. Så många gånger har förväntningarna smakat bittert, blivit hån, ökat avståndet. Men tråden ger inte med sig, jag hör den inte brista. Jag skakar, tar ett steg till, känner tråden tvinnas in i något annat.

Tråden söker nya vägar, spinner in i kaoset. Jag litar inte på det nya, har inga referenser, ingen erfarenhet. Kaoset hotar att utplåna mig innan det ger vika. Det som varit fragment av en dåtid blir till bilder, till en film i mitt inre. Jag måste möta det onda, se på det jag aldrig ville bevittna, deltaga, förskräckas, äcklas, vredgas, förringas. På nytt slits mitt inre sönder, men jag faller inte. Jag går igenom, ger inte vika, låter dem inte vinna. Nu vet jag vad som hände, har sett vad de gjorde, blivit vittne till min egen historia, släppts som fånge och fått tillbaka orden.  Tråden tvinnas vidare, spinner sig själv in i hoppet. Hur kan man våga drömma om ljus när man upplevt totalt mörker? Rädd för vad som ska komma fram om mörkret skingras. Ljuset blir synligt, går inte att stoppa, jag kan se det strömma, långt, långt borta, onåbart. Mod. Jag vågar inte låta bli att förändras.

Tråden spinner in i sorgen, in i en bottenlös förtvivlan. Hat, orättvisa, hur kan människan vara så ond? Finns denna ondska inom mig? Vem är det som väljer ondskan? Hur kunde det hända? Min existens vill ha upprättelse. Inget får glömmas, allt ska finnas kvar, får inte försvinna. Jag skriver. Orden rasar fram, välter ur mig, har bråttom, trängs om utrymme. Allt ska finnas med. Ord blir till mening, mening till historia. Jag bevittnar min egen existens på papper. Mina spår lämnar avtryck i historien. Texten ökar avståndet till historien, blir till dåtid. Andas, jag kan andas, trycket över bröstet har lättat. Så många andra sitter fast i mörker, ingen ska behöva bli kvarglömd. Alla måste ut. De som stal alla dessa själar får inte vinna. Hjälpa, hur kan jag hjälpa? Hur ska jag hinna? Alla har rätt att få hjälp, alla har rätt att våga drömma.

Linda Nordin (1975) psykolog ved Rehabiliterings- og Forskningscentret for Torturofre (RCT), København